Jodå, nu bor vi här, och har snart gjort så i ett år.
Sista byggåret var en tuff kamp mot klockan som vi bara precis klarade av. Nya blogginlägg var det sista att tänka på. Men så småningom lägger vi nog upp lite bilder och sånt här, berättar historien färdigt.
Nu handlar livet om det övriga livet. Omålade väggar och annat kan vänta. Vi har tid.
Parallellt med finlirandet med putsen inne i huset har vi arbetat vidare med annat både ute och inne.
Till exempel målade Inga och hennes morbror Olle råsponten på undersidan av huset med roslagsmahogny.
Han hjälpte även Bosses pappa Conny med det gigantiska jobbet att spika panel på hela huset. Kvadratmeter efter kvadratmeter utan att kunna se resultatet i sin helhet då presenningen fortfarande satt kvar och skyddade nästan hela huset.
Panelen målade vi sen med hjälp av familj och vänner med två lager opigmenterad roslagsmahogny, liksom vi tidigare gjort med garage och gäststuga.
Tjära, linolja och balsamterpentin, lätt att blanda och lätt att måla, men rejält skitig blir man av den rinniga färgen!
Därefter provade vi olika pigmentblandningar för det sista lagret, med sikte på falurött, och provmålade på gäststugan tills vi hittade rätt. Färgen och dess pigment skriver vi mer om i ett senare inlägg!
Här är fullt med folk på byggställningen med penslarna i högsta hugg även om det inte syns..
När färgen väl var uppe var det äntligen dags att ta ner både presenning och byggställning, och för första gången sen stommen byggdes fick vi se huset i dess helhet!
Färgen mörknar en del i början efter målningen, för att därefter ljusna snabbt under några veckors tid.
Ställningen nästan helt borta..
Och sen helt borta! Veranda ska byggas på framsidan, farstukvist på högra sidan, och balkongen byggas färdigt, men i övrigt ser vi nu det hus vi ska bo i.
I förgrunden är dammen där det nu växer både svärdslilja och kaveldun, som senare ska flyttas till rotzonen och bli en del av avloppssystemet.
När färgen ljusnade blev vi än mer nöjda, roslagsmahognyn låter träets ådring framträda riktigt snyggt, och den inte helt matta ytan återspeglar ljuset läckert.
Garaget och gäststugan ska slutmålas med samma färg, men det får bli nästa år!
Nu när huset är helt avtäckt och färgen har ljusnat ser vi också resultatet av hur huset smälter in bland träden, visionen vi haft i flera år och äntligen får se framför oss!
Inspirerade av området Halssmycket i Lerum ritade vi en balkong mer eller mindre rakt in i kronan på tallen på högra sidan av huset, och nu har den fått trall. Den skjuter ut något förbi hörnan, så man lätt kan se sig om åt alla håll, och inte minst för att få en trampolinkänsla.
Tyvärr är tallen nu lite sargad efter vi kapade granar för att få rum med byggställningen, men den verkar välmående och tar sig säkert bra igen!
En kväll tände vi en bygglampa ute mot huset och tallen, och konstaterade att belysning av tallen nog blir bland de första trädgårdsprojekten vi tar oss an när huset är färdigbyggt. Snyggt utomhus med ett stort belyst träd på väg till fartukvisten, och riktigt läckert sett ifrån balkongdörren i vårt sovrum!
Ja sett inifrån ja! Nu, när byggställning och presenningar är borta, flödar ljuset in genom fönsterna och vi får en helt annan känsla av ytorna där inne, och trots det tjocka lagret byggdamm på rutorna får man också en god känsla för utsikten i de olika fönsterna.
Parallellt med arbetet ute har rördragning i blindbotten inne gjorts, blindbotten isolerats med halmbalar och cellulosaisolering, och undergolv lagts.
Först ett lager halmbalar där inga rör eller annat fanns i vägen.
Därefter cellulosaisolering i övriga prång.
Och sen ännu mer cellulosaisolering tills hela golvbjälklaget var fullt.
Sen ångbromsduk över det hela.
Undergolvet vi lade sen är egentligen överdimensionerat, detta då ändrade planer också
ändrade vilken höjd undergolvet skulle sluta på. Från början tänkte vi göra ett lergolv på nedervåningen, men då detta skulle sluka mängder med tid och såpskurade grangolv också är grymt fina så valde vi det senare så att vi hellre kan flytta in i huset snabbare.
Lite mer isolering och även golvvärme ska på plats, sen kommer grangolvet i alla rum förutom hall och badrum där det blir klinker i jordtoner. Redan nu med undergolvet känns det som att det kommer att bli grymt fint med trägolv och lerputsade väggar!
På övervåningen har vi nu kommit ytterligare ett steg längre med väggarna. Grundmålning med äggoljetempera är snart klar!
Äggoljetempera är en riktigt skön färg! Enkelt att blanda själv med Av jords pigmentpåsar, bara vatten, ägg och linolja ska till. Och har man som vi inte rinnande vatten på bygget så säljer de även lätthanterligt äggpulver, så slipper man kladdet äggkläckande innebär. I princip vägs allt bara och mixas med en vanlig stavmixer. Ett stort plus för att penslar och annat rengörs enkelt med vatten och tvål! Färgen är i stort sett luktfri, och riktigt skön att måla med.
Det är lite trixigare än vanlig färg att måla med dock, men det gör det också roligare, och resultatet blir mer levande.
Det som är det svåra är att när väl färgen börjat torka kan man inte gå tillbaka och fylla i där det blivit tunt med färg – gör man det så målar man istället fram linoljan vilket ger fläckar. Ett tydligt exempel på detta syns nere till vänster i bild, under fönstret. Färgen räckte inte till hela väggen som planerat och när väl nästa blandning var klar så var det för sent att få en snygg övergång mellan ny och gammal färg. Så, när vi målar kommande två lager ska vi alltid ha lite mer färg färdigblandad än vi tror behövs, för att slippa dessa stopp.
Men just denna egenskap, att färgen börjar bete sig annorlunda så fort den kommer på väggen och vattnet i färgen börjar dunsta, är också det som gör den mer levande. Tittar man på övriga väggar kan man se ”jämna ojämnheter” i färgen. Det tycker vi blir grymt snyggt på de putsade väggarna! Men, vill man måla med äggoljetempera och få det mer homogent så kan den även sprutmålas. Det är troligen också betydligt lättare att pensla det jämnt på underlag som inte suger åt sig färgen så snabbt som våra putsväggar gör.
Äggoljetempera på väggarna, utsikt rätt ut bland gamla ekar och bergsknallar.. här vill vi bo!
Vi har fått byta bil också. Vår trotjänare, Ford Fiestan, gick sönder. Bromsarna fallerade totalt, vi tappade all bromsverkan från en sekund till annan. Det var en väldans tur att det hände när vi stod stilla på en parkering hemma hos några andra halmbalshusbyggare! Det var ingen vits att laga bilen, den hade nu gått 28000 mil och var mer eller mindre helt utsliten. Så nu behöver den inte dra ett enda tungt lass till, en Skoda Fabia har fått axla manteln istället.
December 2018, ännu bor vi inte i huset som vi nu har byggt på i 2,5 år, men det har verkligen gått framåt och mål är mer och mer i sikte!
Tiden vi kan lägga på bygget varierar stort, i perioder har vi båda jobbat heltid och bara kunnat bygga på helgerna, och i perioder har vi kunnat lönearbeta mindre och bygga mer.
Numera bor vi också i vår vackra by utanför Kungälv, vi hyr en stuga på 18 kvadratmeter, bara lite över kilometern från bygget. En bökigare vardag men så mycket mer charm! Utanför fönstret finns växthus, hundar, fläder, skog, ängar, faluröd lada och så mycket mer som är vackert! Och promenadavstånd till bygget gör en väldig skillnad.
Så vad har hänt på bygget?
Efter balningen av bostadshuset var det dags för allt finlir inför putsningen. Där balarna möter varandra tätade vi till stor del med ytterligare halm för så bra isolering som möjligt, och därefter behöver putsades all utstickande halm bort med häcksax och elmotorsåg. Större delen av detta jobb fick vi gjort under två arbetsdagar med mängder av familj och vänner. Här är första gänget som vi lyckades fånga på bild..
Då fick vi även hjälp med det inte alltför lätta projektet att få in fönsterna från garaget till första och andra våningen i huset. För att inte skada fönsterna som skulle upp till andra våningen fick vi fästa träbitar på under- och översidan av dem.
Genom träet kunde vi dra rep, så att vi därefter kunde hissa upp dem ihop. Riktigt tunga och samtidigt ömtåliga!
Det var en stor lättnad när alla väl var uppe och oskadda!
Snart därefter fick vi även massa hjälp av familj och vänner att montera samtliga fönster och dörrar, och fick de första färdiga ytorna i huset!
Riktigt kul att se dem ta plats! Och med det perspektiv som fönster ger så kändes ytorna märkbart större och takhöjden betydligt högre.
Efter detta var det så dags för det största jobbet hittills: lerputsningen.
Ihop med ett gäng andra halmbalshusbyggare så hyrde vi en putsspruta som verkade lovande.
Och, till viss del fungerade det grymt bra! Putsen tog sig från putsstationen utomhus till väggarna på nolltid. Vi slapp släpa in och upp ett antal ton puts, och fick dessutom upp det på väggen. Ute på putsstationen hade vi minst två personer som tog fram material till putsen och blandade den. Och i andra änden på slangen stod Bosse och förde runt den grymt tunga slangen över väggarna, och Inga gick efter och efterarbetade putsen.
Här lär Bosse känna sprutan i gäststugan:
Så långt så väl.
Men, putssprutan byggde på att putsen matades fram med en sorts skruv som hade svårt att pumpa fram puts med fibrer i. Den var även känslig för minsta fel på konsistensen, vilket ledde till många stopp. Och då var det vara att tömma hela slangen.. Vilket inte var så bara, slangen var fem centimeter i diameter, och fylld med puts var den grymt tung och obehändig, och vid varje tömning av slangen var vi tvungna att ta ner den på marken utomhus och lägga den raklång, vilket tog en bra stund. De gånger vi kunde köra på några timmar utan denna tunga tidskrävande procedur var det värt det, men alltför många gånger gick det bara några minuter innan det var stopp igen. Och detta, ständiga stopp samtidigt som hyra för putssprutan och kompressor tickade på, och planeringen det krävde att hela tiden vara nog många på plats på bygget, det var alldeles för stressigt. En stor del av huset blev putsat, men till slut gav vi upp i förtid.
Dessutom fungerade det inte så bra att spruta upp putsen, utan istället fick vi med det andra lagret puts ”ringla upp” den på väggen. Problemet med detta var att fibrerna inte korsade varandra nog mycket över väggen. För det mesta fick vi till det genom att stryka runt det med händerna efteråt, men på en del väggar blev detta efterarbete alltför ytligt med mängder med sprickor som följd.
Till höger i bild är enbart första lagret uppe och längst fram ”ringlas” det andra lagret upp.
Så, vi jagade rätt på en ny putsspruta. Där hade vi en lång process med en erfaren byggare som bokade in dagar och sen drog sig undan gång på gång, och till slut gjorde han sig onåbar.
Tack och lov fick vi hjälp av hans kollega som visade sig ha en gammal spruta som vi kunde hyra! En riktigt trevlig dansk som sist vi sågs sa ”Vi tar en fika om några år, och pratar om att det var ju inte så tufft att bygga hus trots allt!”. Den fikan ser vi fram emot!
Den här sprutan pumpade fram putsen med en helt annan teknik (peristaltisk pump) och fungerade betydligt stabilare än den förra!
Under arbetets gång gick flera delar på den gamla trotjänaren sönder och arbetet fick pausas för att få fatt på reservdelar, så det drog ut en del på tiden, men tillslut var den mesta putsen på plats!
Så här snygg var den blöta putsen efter det första efterarbetet:
Och såhär snygg var han som höll i putssprutan och fick allt skvätt på sig..
Det är nu över ett år sen denna etappen av putsandet blev klar, men därefter var det finlir kvar! Majoriteten av fönsternischerna var fortfarande utan andra lagret puts – att göra ett snyggt efterarbete där tog så mycket längre tid än att spruta upp putsen och vi hamnade således i otakt och valde att putsa de flesta nischerna manuellt. Och så var det en hel del sprickor att täta dels på de stora ytorna och dels ute i alla kanter där putsen drog sig inåt vid torkning.
Vi valde att totalt sett putsa ett tunt lager puts (så kallat klister) och ett lager grövre puts, och sen täta sprickor och dylikt i denna. Man kan också lägga ett sista lager finputs, men vi blev väldigt nöjda med resultatet efter två lager puts och finlir, det blev precis så böljande som vi ville ha väggarna! Formspråket på möbler och dylikt vi trivs med är ganska stramt, åt det industriella hållet. Konstrasten mellan stram inredning och levande väggar kommer att bli utsökt!
Såhär vackert var vardagsrummet på nedervåningen tidigare i höstas..
Och från vardagsrummet till sovrummet..
För att inte tala om sovrummet och övre hall, där vi lade till ett extra fönster på höjden som gjorde det såhär snyggt..
Och detta trapphus, med stort fönster ut mot gamla ekar och morgonsol, kommer vi njuta mycket av..
Sen bilderna togs har fönsterbänkar och det allra sista finliret gjorts klart. Vi har även linoljat alla ytterhörn vid fönster och dörrar för att de ska bli starkare, likaså fönsterbänkarna som har fått flera lager olja för att tåla övervattning av växter.
I vinter har arbetet bromsats lite då Inga i november halkade på en lerfläck på en gräsmatta, och tog emot sig så illa att handleden bröts. Men, med en fungerande hand är det något väldigt givande som faktiskt kan göras: i dagarna ska övervåningens väggar grundmålas med äggoljetempera, och huset bli ännu ljusare invändigt! Vi ser verkligen fram emot att se hur ljuset kommer att falla på de ojämna väggarna och hur äggoljetemperan kommer att återspegla det!
Allt som allt har putsen tagit längre tid än vi trodde, utan tvekan, men det är också de putsade väggarna som nu får oss att än mer längta efter att bo där! Karaktären det ger huset skulle vi inte vilja vara utan, kan inte ens tänka oss det.
I januari satte vi igång med det stora arbetet att bala husets väggar!
Först lade vi ett varv halmbalar i blindbotten, en förutsättning för att sen kunna bygga den halmhylla som bär nedervåningens väggar. Halmhyllan ligger på golvbjälklaget som på flera ställen fått gå ända ut till där halmbalsväggen slutar. Därefter satte vi upp hälften av panelbärarna som dels stadgar upp byggnaden under detta moment, dels agerar måttstock så vi ser att balarna hamnar rätt i sidled, och dels är något att hålla i när vi pressar ihop balarna mot varandra. Och även reglar för nedervåningens fönster och dörrar fick komma på plats innan balningen kunde ta fart. Här nedan skymtar man första lagret balar, panelbärarna och reglar för altandörr och ett fönster sitter uppe, och ytterligare ett lager balar är på plats.
Då vi valt en konstruktion där den bärande stommen står innanför halmbalsväggarna så kunde tack och lov de flesta balar sättas på plats utan att sågas ur, knytas om till annat mått eller dylikt. Men, vid fönster och dörrar blev det ändå en hel del anpassning av balarna, dels för att reglar under och över fönster skulle fällas in i balarna, och dels för att vi ville ha dem snedkapade mot fönster och dörrar istället för att göra raka fönsternischer.. mycket extra jobb men så mycket finare resultat!
För att kunna göra den här snedkapningen så fick vi knyta om balarna – går snörena av går hela balen snart itu. Sen grovkapade dem, för att senare finkapa när hela väggarna är uppe.
Med ett gäng reglar och en domkraft slängde Bosse ihop en grymt bra balpress när vi balade gäststugan, och denna var vi glada att nu kunna plocka fram igen! Med den kunde vi pressa ihop balarna, och sy om dem med ståltråd under tiden som de satt i press. Då blev de kompakta och bra, vilket både förenklar när man bygger med dem, och förbättrar isolervärdet.
Sen jobbade vi på, i stort sett på samma sätt som på gäststugan (https://halmhusetihalta.wordpress.com/2016/09/24/halmbalning-av-gaststuga/). Lade dem som tegelstenar så att två skarvar inte kommer över varandra, fäste dem med två dymlingar (träkäppar) genom varje bal som håller fast dem i balen under, och här och var fäste vi dessa dymlingar mot husets stomme för att ytterligare stabilisera väggen.
Ett riktigt arbetskrävande moment, runt tusen balar totalt och varenda en skulle hämtas i en kompis lada och sen vid väggbygget pressas både i sid- och höjdled.
Ett gäng balar åt gången, gång på gång på gång..
Perfekt med allt halmbös som lossnade från balarna och hindrade marken från att förvandlas till lervälling under senvintern!
Vid balningen så började vi hela tiden vid hörnor, fönster och dörrar, då vi där inte kunde pressa lika hårt på balarna, och slutade mitt på väggarna där vi med balfipplare – smala skivor formplyfa – fick pressa in i de sista.
Ovanför fönster och dörrar satte vi skivor av träullit, vilket är träull blandat med cement. Ett mycket smidigt material till sånt här, lätt att putsa på och dessutom bra isolervärden. Stort tack till Ekocentrum i Göteborg som hade dessa skivor över efter kurser de haft och skänkte dem till oss och andra halmbalsbyggare istället för att slänga dem! Och tack till lergurun Ulf Henningson som agerade spindel i nätet i detta och i så många andra bra sammanhang!
Vindduken som skymtar bakom stolpen putsas senare över för att få en tät övergång mellan stolpen och övriga lerväggen.
Och plötsligt stod de där, nedervåningens hela väggar!
När nedervåningen var färdigbalad så byggde vi övervåningens halmhylla på samma sätt som nedervåningens, och reglade upp för fönster och balkongdörr, och satte än mer panelbärare.
Men ju mer tid vi tillbringade på övervåningen med delvis riktigt hög takhöjd, ju mer kände vi att ett fönster saknades. Så i övervåningens vardagsrum lade vi till ett fönster nästan ända uppe i taket. Så nu kommer blicken att dras upp mot himlen på ett helt annat sätt, och den stora rymd vi har där blir mycket mer påtaglig!
Sen balade vi på övervåningen..
Ännu mer dymlingar gick åt, alla klyvna, kapade och spetsade av Bosses pappa Conny. Runt hundra per bal-varv!
Bosse illustrerar hur hårt Inga ska ta i och hjälper till med släggan när de översta balarna pressas på plats..
En viss trötthet börjar infinna sig när vi börjar närma oss att ha byggt upp runt 10-14 ton halm, och några vänner rycker in och hjälper oss med den allra sista balningen.
Runt början av april blev väggarna färdigbalade, och om man drar bort tiden för diverse snickerier så tog balningen nog runt två månader totalt, nästan dubbelt så lång tid som vi trodde.. så är det att vara självbyggare! Och tjänstledigheten som gick ut sista mars? Tack och lov fick vi båda förlänga den fyra månader, så att huset säkert blir vädertätt innan vi går över till att bara bygga på helger igen!
Sen är det tätning och frisering av balväggarna nästa!
När taket väl var pappat var det dags att klä in sidorna på huset i presenningar. Vädret slog tack och lov om, ställningen blev torr och isfri och nu skulle äntligen bygget vädersäkras!
När vi satte presenningar på gäststugan så gjorde vi det stora misstaget att inte göra en permanent uppsättning från början. Då lönearbetade vi i veckorna och byggde så mycket vi orkade på helgerna, något som gjorde det extra svårt att tänka tjugo moment framåt och veta hur presenningarna då ska sitta för att inte vara i vägen och ändå skydda allting bra nog.. med resultatet att vi flyttade om och svor lite för många gånger över presenningarna. Och att flytta om stora, blöta, skitiga presenningar som vinden tar tag i gång på gång är inget roligt arbete, det kan nog alla som har testat intyga!
Men nu, med den tuffa erfarenheten i ryggen, så fäste vi istället presenningarna mot en regel som sitter precis under taket, riktigt stadigt med bräder fastskruvade över presenningarna istället för att fästa i öljetter som snart blåsten har sönder. Och med god marginal till alla ställen på huset vi behöver komma åt!
Sen fick presenningarna hänga ner utanför ställningarna, så att hela arbetsplatsen blev väderskyddad.
Blåsten var tyvärr redan så stark att det var svårt att fästa presenningarna mitt på innan vi fäste i nederkant, då vi helt enkelt inte kunde få nog bra kontroll över dem när nederkanterna hängde lösa. Så, då fick vi på en del ställen göra det omvänt! Först fästa i nederkant och sen..
Inga fick pressa träbitar på plats (i den mån det gick att pressa i den vinkeln), medan Bosse stod på byggställningen och skruvade fast dem från insidan.
För att kunna hålla biten på plats men också kunna få loss den lätt så använde vi hederlig frystejp. Bara att rycka loss!
Till slut, när vi svurit färdigt åt arbetet med presenningarna, gick vi in och badade i det blåbleka ljus presenningarna ger oss där inne. Och husets första smeknamn blev således..
Smurfborgen!
Och nu, många månader efter att det blev färdigt, har vi haft en, eventuellt två, stormar. Och smurfborgen har klarat dem! En presenning har blåst sönder och vi har fått förstärka på vissa ställen, men det har gått över förväntan. Helt klart värt det tuffa arbetet som gör att vi sen har kunnat jobba på inomhus nästan helt väderskyddat.
Därefter satte vi igång med förstärkningar av nedervåningens golvbjälklag!
Då vi kommer att ha lergolv på nedervåningen så vill vi ha ett så stumt underlag som möjligt. Trä rör på sig och det gör inte gärna lerputs, vilket kan leda till sprickor, och lergolv är dessutom bland det tyngsta man kan välja. Vi har också ganska brett mellan plintarna som allting står på, cirka 2,5 meter, vilket gör träkonstruktionen extra rörlig mitt emellan plintarna.. så förstärkningar kändes bra för att få ett fint golv i många år.
Mängder med snedkapade reglar, breda kortlingar att sätta mellan dem med mera.. Kaplistan blev på runt 200 bitar där här gången, inte illa! De korta reglarna som hänger ner från golvbjälkarna sitter där för att hålla upp en rejäl mängd horisontella reglar som man ser här nedan. Dessa horisontella reglar håller i sin tur upp vindduk och råspont, husets undersida.
Grannens katt höll arbetsdisciplinen på en lagom nivå!
När vi var färdiga med förstärkningarna kröp vi ner under huset, för en vecka med krökt rygg, sand i ögonen och halvtaskigt ljus.
Vi började med att häfta upp vindduken, för att bromsa eventuell fukt från att stiga upp i blindbottens isolering. Därefter skulle vi sätta råspontsluckor över hela ytan, något betydligt krångligare än vi hade insett i förväg..
Råspontsluckorna är för stora och tunga för att en person ska kunna ligga och hålla upp dem med nog bra precision för att not och spont ska kunna bankas ihop av den andra. Ute i kanterna kunde vi ta hjälp av tvingar som gick att fästa i stommen, men i övrigt fanns inget att fästa i. Efter lite funderande så modifierade vi två av våra arbetsbockar..
Vi kapade dem i lagom höjd för att gå under huset med en del marginal och sen satte vi ihop två T:n, som vi fäste med snabbtvingar på bockarna. Då kunde vi bära in råspontsluckorna när T:na var i sitt lägsta läge, lägga dem på ungefär rätt plats och sen lossa tvingarna och lyfta T:na tills luckan är ända uppe och tvinga fast dem där. Därefter kunde den ena banka ihop not och spont medan den andra pressar upp/drar ner luckorna för att få till den sista millimeterprecisionen för att de ska gå ihop.
Därefter rita spiklinjer och spika.
Arbetet var ganska likt takbyggandet, men med skillnaden att det är mycket bökigare att arbeta liggandes på marken och behöva hålla upp allting, bara en sån sak som att vi behövde vara två när vi ritade spiklinjer.. Inte konstigt att det tog mer än dubbelt så lång tid som motsvarande arbete på taket. Dessutom skulle vi såga ut för sexton plintar och tre andra genomföringar..
När alla luckor väl satt uppe så rensågade vi kanterna och satte lister över en del skarvar och runt plintarna, sen kröp vi ut!
Det var riktigt skönt att bli färdiga med detta, få komma ut i dagsljuset och sträcka på kroppen igen!
Att de sista och svåraste listerna var kvar att sätta, runt bland annat röret vi ska ta in inluften igenom orkade vi inte tänka på.. Bosses pappa Conny tog vid och gjorde det sista precisionsjobbet med blindbotten.
Nu, i juni, har presenningen som ger det blåbleka ljuset nästan helt tjänat ut sitt syfte och börjat tas ner. Snart får vi se huset med lerputsad fasad och fönster och dörrar på plats, men det kommer i ett senare inlägg..
Inför bygget köpte vi en begagnad 18V Bosch skruvdragare med litiumjonbatterier. En bra maskin med mycket kraft som inte har visat något tecken på slitage trots att den fått jobba hårt. Tills en dag då det ena batteripacket började tappa laddningen väldigt snabbt..
Men först lite info om litiumbatterier:
Den minsta beståndsdelen kallas battericell (eller bara ”cell”). När flera celler kopplas ihop får man ett batteripack.
Cellerna kopplas normalt ihop både parallellt och seriellt. Parallellkoppling ökar det totala möjliga strömuttaget och seriekoppling ökar den totala spänningen.
En litiumcell som är laddad till 100% har normalt en spänning på 4,2V, när den är laddad till 50% 3,6V (= nominell spänning) och när den är helt totalt urladdad 2,5V.
Det betyder att vårt 18V batteri har fem celler i serie 5×3,6=18V.
Den vanligaste byggformen/storleken på litiumbatterier till handverktyg, laptops etc heter 18650 = 18mm i diameter och 65mm långa (sista nollan betyder att cellen är cylindrisk).
Celler i denna storlek finns i massor av olika prestanda, i olika prisklasser och från olika tillverkare. Choose your flavour!
Det är denna byggform som Tesla använder i sina bilar, fast dom har över 8000st celler i sitt största batteripack.
Det var inte fel på laddaren då batteripacket visade 21V när laddningen var klar (5×4,2=21V).
Men bara efter någon timme hade spänningen sjunkit flera volt. Teoretiskt skall det ta flera år för ett sådant batteri att självurladda sig så mycket. Något var verkligen fel…
Vid närmare inspektion såg vi att det var som små nubbhål i undersidan av plasthöljet på batteripacket. Har tidigare ägaren använt skruvdragaren som hammare?
Efter ett tag utan användning var batteripacket nere på 5V. Går man under 2,5V på en litiumcell riskerar man permanent skada = detta batteripack var officiellt dödförklarat. Ingen vits att försöka ladda det igen då en laddning i detta tillstånd bara hade utgjort en brandfara.
(Normalt finns det elektronik som stänger av maskinen när cellspänningen når 3,0V för att skydda cellerna.
Det är vanligtvis ingen vits att fortsätta ladda ur batterierna efter 3V då det knappt finns någon energi kvar mellan 3 och 2,5V.
Alla laddare värda namnet ska vägra ladda om cellspänningen understiger 2,5V.)
Hursomhelst:
Vi behövde ett nytt batteripack då det inte är praktiskt att bara ha ett. Det billigaste priset för ett nytt var över 1200kr exl frakt, dvs ungefär lika mycket som vi betalade för skruvdragaren, laddare och två batteripack på blocket.
Men det finns ett billigare, roligare och mer lärorikt sätt att lösa problemet. Nämligen att byta ut battericellerna! Hur svårt kan det vara?
Bara att skruva isär och ta sig en titt!
Detta batteripack har totalt 10st celler. Varje par med celler är kopplade parallellt och sedan är dessa fem par kopplade i serie = 2P5S.
När batteripacket var isärplockat kunde man att de cellerna som satt vid nubbhålen blivit punkterade och läckt. När de punkterade cellerna tappat andan har de dragit med sig de andra cellerna in i döden. Alla cellerna visade 0-1V utom ett som fortfarande var friskt (och visade sig ha över 90% kapacitet kvar).
Med de gamla cellerna i handen var det bara att googla fram datablad och se vilka prestanda cellen har. Sedan köpte vi nya kvalitetsceller från Samsung med matchande prestanda på www.nkon.nl för ca 380kr inkl frakt. För att göra det lite extra roligt köpte vi celler med 25% högre energikapacitet än originalen (2500mAh istället för 2000mAh).
Sedan var det bara att montera den nya cellerna i det gamla ”skalet” och löda tillbaka anslutningarna. Men man får passa sig lite när man håller på med celler av denna kalibern då de har en fruktansvärt hög urladdningsförmåga. Varje cell klarar av lämna från sig 20A kontinuerligt och 100A momentant (!!!), de är små monster med andra ord. Det gäller att inte råka kortsluta någonting av misstag!
(Celler som används i handverktyg kallas för ”high drain” på grund av deras stora urladdningskapacitet = viktigt att välja celler som klarar av att lämna den ström som krävs)
Sista steget är att montera tillbaka höljet och stryka över 4.0Ah och skriva dit 5.0Ah samt ändra namnet från Bosch till Bossche. Rätt ska vara rätt!
Det känns riktigt bra att vi fått ett batteripack som är märkbart bättre än originalet för en tredjedel av priset!
Och tack till Bosses bror som hade lödkolv!
I höstas, när vi byggde stommen till huset, så satte Bosses pappa Conny igång med att sätta panel på gäststugan. Lite pill i början med att sätta insektsnät på plats och få en rak bra start, men sen gick det stadigt framåt.
Den här gången lät vi bli att måla efterhand som panelen kom upp till skillnad från när Conny satte panel på garaget, då roslagsmahognyn föredrar rejäl värme. Det går att måla ändå, men den tränger inte in alls bra i träet när det är kallt. Och kallt var det! Att panelen står omålad ett tag är bättre.
Först fästes panelen ute i kanterna med vanlig spik, och sen när man fäst upp ett gäng panelbräder så går det snabbt att gå över resten med spikpistol.
Panelbärarna är 45mm tjocka, vilket ger en bra luftspalt mellan panelen och den lerputsade väggen.
Det var lite bökigare att sätta panelen här jämfört med garaget, då stege krävdes innan man var ens halvvägs. Och kallare blev det också!
Härligt att nu se panelen uppe, två av tre byggnaden på tomten ser i alla fall ut som relativt färdiga hus även om en hel del arbete kvarstår.
Trappa, tak över dörren, målning, foder, knutbräder..
..riktigt stuprör, markisolering..
..riktig öppningsbar lucka in till multrummet och kanske ytterligare planteringar på taket, sen är utsidan klar!
Stort tack för hjälpen!
Takläggning är nog bland det mest spännande på bygget. Aldrig annars kollar vi på så många vädersajter så många gånger om dagen, och sällan är det så kritiskt att de faktiskt har rätt. Råspont som tak normalt byggs av tål inte mycket regn, och får det för mycket regn på sig så sväller det och taket blir snabbt vågigt, bara att ta fram kofoten.
Och häromveckan var det så dags för det största taket hittills, över hundra kvadratmeter, och med en taklucka. Dessutom skulle allt virke, papp, verktyg.. rubbet bäras upp ytterligare en våning jämfört med tidigare tak, sånt tar en hel del tid.
För ett tag sen kom vi in i en regnperiod, samtidigt som det inte var så mycket mer vi kunde göra innan taket var på plats, snart skulle vi stå sysslolösa. Men så visade vädersajterna att vi skulle få nästan fyra hela dagars uppehåll. En grov tidsuträkning sa att vi med Bosses pappa Connys hjälp borde klara det på den tiden, två dagar till snickrandet och nästan två dagar till pappandet. Bara vi förbereder oss innan, kapar de råspontsluckor som ska kapas i förväg och bär upp rubbet till andra våningen.
Sagt och gjort, dagen innan uppehållet skulle komma så började vi bära upp råspontsluckor och förbereda för kapning.. för att snart upptäcka att leveransen vi fått var med fel sorts luckor.
Tack och lov var Beijer snabba med att på morgonen nästa dag komma ut med nytt virke till oss. Sånt är guld värt! Misstag gör alla, men det är nog inte alla som rättar till dem så snabbt.
Men nu hade vi alltså ännu mindre tid på oss och allt virke låg okapat nere på marken. Bara att sätta igång och jobba järnet!
Det blev några riktigt svettiga timmar för Inga och Conny med att få upp de 60 råspontsluckorna, 3,6 meter långa, medan Bosse jobbade järnet med andra förberedelser.
Väldigt skönt när väl virket var uppburet och första luckorna inmätta och på plats!
Ingen dålig utsikt där uppifrån! Ändeberget och Lökeberg några kilometer bort.
Vi fick upp tempot rejält när väl alla luckorna var uppburna ända upp på taket. Lägga lucka på plats, banka den i rätt läge, fästa, rita spiklinjer, spika järnet med spikpistolen, hamra ner de som ej gått ända ner.. och sen börja om från början i timme efter timme.
Dagarna är korta nu så vi kunde inte jobba hur länge vi ville. Strax innan det mörknade helt dag två, äntligen läggs sista luckan på plats.
När dag tre började så låg alla råspontsluckorna alltså på plats men kanterna var ej renkapade och lite annat snickrande behövde göras innan vi kunde börja med pappen. Andan i halsen, men häftigt att äntligen få se huset med tak. Och än så länge fantastiskt väder.
Temperaturen höll sig tack och lov så pass hög att vi inte behövde använda varmluftspistol till pappvådernas klisterkanter och till asfaltsklistret.. det hade varit riktigt tufft att ha även det momentet.
Så då kunde vi alltså bara pappa järnet!
Lite extra tid tog det när vi kom fram till takluckan, men Inga som är möbeltapetserare kände sig mycket hemma med arbetet som sådant. Och tapetseraruttrycket ”Det får inte regna in i vecken.” fick plötsligt en betydligt mer bokstavlig innebörd.
Vi drog först upp våderna som de kom, plus extra bitar där de inte räckte till. Lite tankearbete för att se till att alla lager kommer i rätt ordning, att skarvarna ligger så att vattnet hela tiden rinner av. Sen kommer vi pappa två U:n runt de vertikala sidorna, som täcker över skarvarna, men inte förrns hela taket är vattentätt.
På eftermiddagen dag fyra, när vi bara hade två våder kvar så började regnet dugga försiktigt. Tyvärr så tar de första och sista våderna mycket längre tid än de övriga, så det hann börja regna ännu lite mer innan vi var på sista våden. Och när det var dags för den, då var det dessutom mörkt. Conny följde oss runt med en bygglampa, och tempot var sådant att det inte fanns en chans att vara försiktig så man inte sätter knän och armar där vi tidigare spillt asfaltsklister eller akta handskarna när man tar nytt klister ur burken.. Blött, mörkt och riktigt kladdigt med andra ord. Men det gick! Det hann inte komma mer regn på råsponten än vad den tål, och det tredje taket var således vädertätt!
Sen när vi plockade ihop började det regna ordentligt.. ibland har man verkligen tur!
Nästa dag lade vi tyngder där vådernas klisterkanter inte låg an nog bra, fäste pappen tillfälligt på utsidan av taket så inte vinden kan ta tag i den, pappade klart runt genomföringen där vindsluckan hamnar med mera.. En hel dag gick åt till allt möjligt sånt. Så allt som allt tog taket fem dagar.
Sen tog vi lite ledigt och pustade!
Nästa arbetsdag på tomten hade snö lagt sig på taket under natten och sen hade det svängt om till plusgrader igen. Nu var det dags att göra i ordning för att kunna klä in hela huset med presenningar inför kommande arbete då det snart måste vara helt torrt. Vi började under takets lägsta sida, och hamnade således mitt i droppet från taket. Då vi var högt upp i luften och bar saker ihop var vi med tanke på säkerheten tvungna att kunna höra varandra bra, och kunde alltså inte dra upp luvorna.. således fick vi smältvatten, nära nollgradigt, rakt ner i nacken och på resten av oss.. Bättre dagar har vi haft!
Efter bara några timmar gav vi upp, det var svinkallt ute som det var och nu var vi dessutom blöta rakt genom kläderna. Presenningarna får vänta!
Sen dess har vi haft mycket minusgrader, vilket innebär att byggställningen har varit en isbana. Så vi har istället fått snickra vidare i väntan på plusgrader. Lite skönt att få njuta av synen av huset ett tag till trots allt, innan vi istället har ett stort plasttält på tomten.
Nu har vi ägnat oss ett antal veckor åt bland det roligaste: stombygge!
Hösten har mest varit varm och torr fram tills alldeles nyligen, vilket underlättat enormt.
Vi började med fyra bärlinor, varje sammansatt av två reglar, 45x220mm. Dessa ligger över plintarna, varje bärlina vilar alltså på fyra plintar. På dessa vilar sen hela huset.
Sen byggde vi golvbjälklag ovanpå dessa. Och började resa stolparna!
Vi valde limträ till stolparna, flera träbitar i lager ihop-limmade till en, då det är formstabilare. Det var vi glada för, det var mycket arbete med snesträvorna för att få dem att stå så rakt som möjligt, det hade inte varit kul att arbeta med krokigare virke här.
Hur kul som helst att äntligen se bostadshuset växa fram!
Stolparna binds ihop med varandra i överkant och stadgas upp med ett kryss per sida på varje våning, likt det i facket längst till vänster.
När alla sexton stolparna för nedervåningen var på plats så byggde vi golvbjälklaget till andra våningen, som ligger på överliggarna, som ligger på stolparna, som står på plintarna, som är gjutna på pålarna, som står på berggrunden.. Stabilt känns det!
När golvbjälklaget till andra våningen var klart var det dags att ta upp plywoodskivor dit för att ha något att gå på, och för första gången på länge tvärstannade arbetet på grund av vädret.. Kraftiga vindbyar i kombination med stora plywoodskivor några meter upp i luften var inget vi ville testa. Bara att stanna hemma.
När vädret blev bättre igen kunde vi snart komma vidare, och nu faktiskt kunna gå runt i hela huset och se vilken utsikt det blir i de olika fönsterna, känna på hur ytorna i huset känns och så. Det var länge sen vi ägnade någon större tanke åt hur huset i sig faktiskt kommer vara att bo i, vi har i flera år (ja, det var länge sen vi ritade det nu..) mest fokuserat på allt annat runtomkring. Så nu känns det väldigt roligt att börja fundera på materialen i köket, på om vi inte ska ha en ytterdörr med fönster i istället för ett överljus så vi ser gläntan och kanske katten utanför, på en öppning mellan trappan och vardagsrummet så man från trappan kan kika ut i trädgården.. massa detaljer som var svåra att föreställa sig innan man kunde gå runt och titta.
Sen lade vi upp ytterligare överliggare för takbjälkarna.
Och med la upp menar vi inte att ett antal tusenlappar flög iväg och en kranbil lyfte upp dem, utan precis som varenda annan träbit så lyfte vi upp dem. Vi var inte säkra på att vi skulle klara det, det är tunga pjäser och överallt sitter snesträvor och annat som är i vägen..
Vi satsade på att ta det direkt från marken till andra våningen.
Och det gick! Alla åtta fick vi upp!
Men med de muskler vi hade när vi påbörjade bygget av garaget hade det aldrig gått. Tack och lov har vi sen dess haft världens bästa utegym.
När överliggarna och lite annat smått och gott där uppe var på plats så gick det verkligen undan med takbjälkarna.
Perfekt att vara två när man gör det!
Sen är det takbygge nästa!
I juni kom vår ler-guru, Ulf Henningsson (www.ekoulf.se) på besök en dag för att få igång oss med lerputsandet.
Vi har tidigare gått kurser och mängder med recept till putsen finns på nätet, men vi ville ändå ha hjälp att ta fram vårt egna recept att utgå från. Ingredienserna är lera, vatten, fiber (oftast halmhack/hampafiber/linfiber), sand, flis och gödsel (oftast ko/häst), men då till exempel sanden kan vara olika fuktig och fibrerna kan vara olika långa så behöver man alltid testa sig fram för att få rätt blandning.
Leran grävde vi upp på tomten förra året, fet bohuslänsk smäcklera, och några dagar innan besöket lade vi den i blöt i badkar.
Flisen och sanden köpte vi, dels hade vi natursand ( – ) och dels bruten sand ( – ). Natursanden är rundare och den brutna kantigare, och ju kantigare den är desto med hakar sandkornen i varandra och i övriga material. Flisen är krossad sten, och alltså inte träflis.
Vi hade halmhack, när vi balade så lossnade en hel del strån från balarna och dem sparade vi grovt sorterade i ”korta strån” och ”långa strån”. Och vi köpte även hampafiber direkt av en lantbrukare i Grästorp (http://hampaprodukter.se/wp/) för att få lite finare fiber i också.
Vi har hört att eko-gödsel är att föredra när man använder kogödsel, då gödsel från konventionella kor är alldeles för lös då deras mat ger dem konstant diarré. Så gödseln hämtade vi hos en eko-bonde i trakten (https://www.facebook.com/Skalldalslillaekomejeri). På Skålldals lilla ekomejeri norr om Kungälv var de mycket hjälpsamma och trevliga! De har även en fin gårdsbutik med närproducerat från trakten och mjölk som man får köpa i påfyllningsbar flaska.
Innan putsningen hade vi förberett väggen genom att fylla på med halm i de gropar i väggen som vi kan få halmen att fästa i. Det blir en del gropar där balarna möter varandra trots komprimering, och där blir isoleringen alltså något sämre. Så i med så mycket halm det går!
Sen klippte vi väggen med häcksax så att inte för många långa halmstrån stack ut.
När man putsar med lerputs så brukar man oftast börja med ett lager som kallas klister. Det är en lösare puts som klibbar bra, och som man jobbar in med händerna i väggen. Då det blir en väldig tyngd när all puts är på plats så vill man att så många halmstrån som möjligt ska vara med och bära upp det, så detta lager lägger man mest tid på.
Vårt recept på klistret blev såhär:
7 delar lera
6 delar sand
5 delar korta halmstrån
1/2 del hampa
2 delar vatten
Efter att väggen var klistrad så gick vi över ytan och fyllde ut de gropar vi inte fick halm att fästa i tidigare. Ofta kan man använda den grova gegga som fastnat på blandarens armar som mest består av halm, och annars kan man blanda klister med mycket halm. Här vill man alltså ha rejält med fiber, så det isolerar bättre och så att det är starkt.
Därefter gjorde vi grovputs. Oftast brukar man ha ytterligare ett lager utanpå den då denna puts är väldig grov och inte ger så jämn fin yta, men då vi ska ha fasad utanpå så är detta vårt sista lager.
Receptet på grovputsen blev såhär:
3 delar lera
7,5 delar sand och flis
7-8 delar långa halmstrån
1/2 del hampa
1 del vatten
3 delar gödsel
Att putsa med grovputs är bland det roligare i bygget. Det är svårt att inte fascineras över hur bra den fastnar på väggen. Man tar en en rejäl näve full med puts och mer eller mindre kastar den upp på väggen. Och den fastnar direkt där den träffar och hänger kvar! Sen bara trycker man ut kanterna, och på med nästa näve på ett sådant avstånd att ytan blir jämn och lagom tjock när kanten trycks ut över den förra kanten.
När man har gjort en större yta så går man över den och jämnar till lite grann med handen, men putsen sitter bäst om den inte överarbetas. Arbetar man för mycket med den kan den tappa greppet och lossna. Lite likt när man rullar frallor, degklumpen verkar först sitta fast hyfsat på bakbordet men ju mer man rullar på ovansidan ju mer släpper den på undersidan. Med andra ord: en slarvig snabb putsare är oftast den bästa putsaren. Skönt med såna moment, då man bara ska köra på och inte tänka för mycket!
Den här dagen hann vi inte putsa så mycket då vi mest hade fokus på att lära oss. Men kul att börja putsa och känna att händerna minns hur man gör.
Vi hade fortfarande lite balning kvar på övriga väggar, så det fick vi göra klart innan vi kunde fortsätta putsandet. Men sen fick vi fart!
Här ser man tydligt groparna som blir när man jobbar in klistret:
Större delen av tiden blandade Bosses pappa Conny all puts och vi två putsade, och vi tror att vi då snittade på att putsa 12 kvadratmeter på åtta timmar.
Mitt i allt kom en dörr på plats också.
Vi hittade den på blocket, då målad med blå flagnande färg. Vi skrapade lite på ytan och såg friskt trä under som såg ut som det vackra och vädertåliga trädslaget teak, prutade lite ändå och fick sen denna genomvackra dörr! Den fick förstås mellanlanda hos Bosses mamma Agneta som skrapade och skrapade och oljade och oljade, men sen blev det såhär bra!
En nästan färdigputsad liten stuga med två skitiga men nöjda lerarbetare:
När putsen hade torkat gick vi över ytan igen. Längs med kanterna spricker en del när det torkar, och på övriga ytor finns en hel del mindre sprickor. Ingas morbror Olle kom och där det var större sprickor började vi med att trycka in grövre puts, och när även det hade torkat så använde vi kraftigt utspätt klister med mindre fiber i som vi slammade hela väggarna med. Sen blev det ett tätt och fint resultat!
Sen putsningen har vi gjort ytterligare arbete på gäststugan, mycket arbete med många detaljer. Till exempel få fönster på plats, måla undersidan på takutskjutet, plåtarbeten, isolera multrummet under gäststugan (och stänga igen det så att grannens katter hittar andra ställen att hänga på) dreva fönster och sätta över salning så det inte regnar in där, och det glamorösa jobbet att måla råsponten under gäststugan.
Roslagsmahognyn är väldigt rinnig, så det blev att ta lite lite på penseln och stryka många många gånger, och ändå blev det minst sagt prickigt på marken och på den som råkade ligga där.
Vi har också satt upp samtliga vertikala panelbärare med 60 centimeters mellanrum runt om, 45×95:or, som dels agerar distans till putsen så att det blir en luftspalt mellan den och panelen och dels är den där för att det ska finnas något att spika panelen i.
Så nu är gäststugan redo för panel, eller redo för vinter, vi får se vilket som kommer först!
om vägen till vårt halmbalshus
Halmhuset i Hålta 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.